Detta är alltså ett urklipp från ett gammalt blogginlägg, folk missuppfattar och frågar vem i helvete min snubbe skulle vara.
Min kille älskar Håkan Hellström, det gör många jag känner. Kanske är han en av Sveriges främsta artister. Kanske är han faktiskt bra. Jag vet inte.
Då jag lyssnar på honom så blir jag full, snart fjorton år och nedspydd. Hos mig så framkallar alla hans låtar en obeskrivlig tomhet och längtan efter döden. Jag blir kall, känner mig maktlös, förvirrad och väldigt ensam. Jag tänker på wesc tröjor, miss sixty jeans, söndernoppade ögonbryn och kycklinggult hår. Det känns som att allt jag inte minns kommer till ytan och att minnesluckor från förr fylls. Jag återupplever känslan av att spy upp hembränt så pass verklig att jag även minns regnbågsfärgen av HB:n skimra i spyan. Jag ser hur någon som är jag hångla med en töntig kille som har acne och fly kläder, bara för tidsfördrivandets skull och jag dras tillbaka till samma otillhörighet som då vi alla bytte kompisgäng månadsvis.
Jag vet inte varför det är Håkan Hellström som ger utlopp för alla dessa känslor, för vad jag kan minnas så har jag aldrig lyssnat på honom. Kanske kan jag ge broderdaniel-kopplingen till fucking åmål skulden. Jag vet inte ens om det spelar någon roll, jag fascineras lika mycket över ångesten som den känns. Det är bara Jean Paul Gaultier’s alla herrparfymer och Håkan som kan framkalla sådana känslor i mig. Varför parfymerna ger mig ångest har jag dock ännu inte kopplat. Jag kan heller inte identifiera vad det är jag känner eller vad/vem jag relaterar till. Bara detta vidriga obehag.
Fast nu börjar jag förstå tjusningen, kanske för att jag under 2011 var nära att flytta till Göteborg ungefär sjuttioelva gånger.
‘
